Risken med liberalism

Det ligger i liberalismens intresse att skapa osäkerhet hos människor. Få analytiker, inte ens de liberala, förnekar att liberalismen genererar spänningar och att dessa delvis baseras på osäkerhet om framtiden. Anthony Giddens skriver att ”Risk är nära förbundet med innovation. Den ska inte alltid minimeras; det aktiva stödet till finansiell risk och entreprenörskap är den drivande kraften i den globala ekonomin.”1  Timothy Garton Ash betonar att ”En liberal ordning är av naturen ickehegemonisk”.2

Länge sågs bekämpandet av risker för individen som ett av samhällets viktigaste uppgifter. Zygmunt Bauman sammanfattar det han ser som den historiska bilden av riskhantering:

“Människor med färre resurser, och alltså mindre valfrihet, måste kompensera sina individuella svagheter med ”antalets makt” – genom att sluta leden och engagera sig i kollektiva handlingar.”3

Men nu anser vissa riskteoretiker att mänskligheten har nått ett nytt stadium – postmodernismen. I postmodernismen gäller delvis andra lagar än under modernismen. Ulrich Beck är en av de främsta riskteoretikerna. Han skriver:

”Min hypotes är den att medan rikedomsproduktionens ”logik” dominerar över riskproduktionens ”logik” i industrisamhället, blir förhållandet det omvända i risksamhället”4

En stor del av produktionen styrs av riskkalkyler av en typ som tidigare aldrig gjordes annat än i teorin. Vid jämförelser mellan investeringsobjekt väljer investerarna projekt baserat på avkastning som justerats för risken. Beräkning av risker (med datorhjälp) är central i denna nya form av ekonomi. Information blir värdefull och kan omsättas i siffror som förändringar i börskursers värde. Genom aktiehandelns omedelbara reaktioner förvandlas informationens ord till statistiskt omedelbart mätbara data. Allt är delar av kampen mot risken. Risken att förlora pengar.

Kampen mot risken kan verka slumpmässig, eller åtminstone överdrivet nervös. Men den är aldrig kaotisk i den klassiska meningen. Hobsbawm sammanfattar:

“Kaosteorin hjälpte så att säga till att ge den gamla kausallagen nytt liv. Den klippte av banden mellan kausalitet och förutsägbarhet, för i princip gick teorin inte ut på att händelser i sig var slumpmässiga utan på att den verkan som följde på en specificerbar orsak inte kunde förutsägas.”5

Ur ett vänsterperspektiv förefaller riskbegreppet ofta vara ett alibi för makthavarnas ansvarsbefrielse. Lösningen på makthavarnas ovilja att ta sitt ansvar blir att vi tvingas välja själva: Vi får inte normal bankränta på våra sparpengar – utan uppmanas investera pengarna själva. Vi ska välja fonder för att placera pensionspengarna – eftersom ingen vill vara ansvarig när det gamla systemet kollapsar. När elkostnaderna ökar – har vi valt fel energibolag. Om barnen misslyckas i skolan – har vi valt fel skola o.s.v.

Men hur kunde samhällets syn på riskfördelning svänga så fort från en kollektiv solidarisk uppfattning till ett hyperindividuellt nyliberalt perspektiv? Jag tror att en del av svaret ligger i den uppdelning som de samhällsvetenskapliga disciplinerna följer. Inom ekonomin svängde synen på samhällsplanering och därmed på kollektiv riskhantering. De andra samhällsvetenskaperna brydde sig aldrig om att analysera vilka effekter denna förändring ledde till. Inom t ex sociologin finns en uttalad uppdelning av frågeställningar mellan ekonomi och ekonomisk sociologi. Denna säger att ekonomisk sociologi visserligen beskriver och förklarar fenomen – men sällan ägnar sig åt att förutsäga händelser.6  Därmed hamnar frågor om risk och hur osäkerhet ska hanteras av samhället helt på ekonomernas bord. Det finns hederliga samhällsvetenskapliga forskare, men generellt ska man inte ha alltför stor tilltro till samhällsvetarnas arbetsmetoder. Thomas Mathiesen, själv professor i rättssociologi i Oslo, sammanfattar sin syn på vetenskapernas möjlighet att lösa samhällsproblem:

”…det är viktigt att man inser att samhällsvetarna/socionomerna – liksom nationalekonomerna, både tidigare och än idag – inte ger några väsentliga bidrag till att lösa ”orsaksproblemet” bakom uppkomsten av dessa problem. Dessa yrkesutövare är primärt och i bästa fall inriktade på att mildra en del symtom. Men det som de under alla omständigheter lyckas göra, är att ge ökad legitimitet åt en samhällsformation som är så problemskapande att den börjar bli krisartad.”7

En av de få som försökt använda riskbegreppet ur ett vänsterperspektiv är John Rawls. Han har bland annat fört fram tanken på rättvisa som rent spel mellan individer:

”Om de vägrade erkänna rent spel skulle de inte erkänna varandra som personer med likartade förmågor och intressen, och i några kanske hypotetiska fall skulle de inte känna igen varandra som personer över huvud taget, utan som komplicerade objekt inblandad i en komplicerad aktivitet.”8

Men frågan är om vi inte är på väg i just den riktningen!? Många liberala ekonomer medger att spelet inte är rättvist eftersom tillgången till information och resurser är odemokratiskt fördelade – men säger samtidigt att det ändå måste spelas. Liberalismen kräver nämligen denna risk. Det är dess inbyggda motsägelse.

Olof Rydström

Referenser

1. Giddens, Anthony “Runaway World”, 1999, sid 3, min övers
2. Garton Ash, Timothy “Samtidens Historia”, 2000, sid 318
3. Bauman, Zygmunt “Det individualiserade samhället”, 2002, sid 61
4. Beck, Ulrich ”Risksamhället”, 2000, sid 22
5. Hobsbawm, E J ”Ytterligheternas tidsålder”, 1999, sid 610-611
6. Smelser Neil J & Swedberg Richard ”The Sociological Perspective on the Economy”, 1994, sid 4
7. Mathiesen, Thomas Samlingsvolym: ”Den dolda disciplineringen & Makt och motmakt”, 1989, sid 99
8. Rawls, John ”Rättvisa som rent spel” ur Sven Ove Hansson & Jörgen Hermansson (intr) ”Idéer om rättvisa”, 1989, sid 40